Krig och fred
Från Aspön satte vi kurs mot Husarö, en ganska kort seglat. Med vinden svagt akterifrån var det perfekta förhållanden för spinnakersegling. I båtköpet hade jag utöver de två vanliga stor- och förseglen fått med tre spinnakrar (varför hade tidigare ägaren TRE spinnakrar?!). Två av dem ligger nu och tar plats i vårat lilla förråd, men det nyaste är det gula på bilden och har (ja som ni ser) fått stanna kvar på båten. Upphittandet av extra prylar som tydligen ingick i båtköpet har pågått hela sommaren, vi har tidigare berättat om de sju flaskorna med tändvätska som vi hittade undanstuvade på olika ställen på båten. Segelsäcken till den gula spinnakern skulle också visa sig bjuda på en översaskning; en helt oanvänd fleecefilt, som under sommarens kyligare kvällar kommit väl till pass.
Som sagt hade vi alltså medvind, och med vinden med sig känner man inte av att det blåser. När solen tittar fram blir det som att sitta i en stekhäll. Segelbrännan smyger sig på lömskt på när man sitter i timmar vid rodret, med vattnet som reflekterar strålningen. Så här kan det se ut:
Vid ett tillfälle behövde vi gira tvärt upp mot babord och segla genom ett sund. I stället för att ha vinden rakt akterifrån skulle vi då få halvvind, och behövde därför ta ned spinnakern. Medan Elin tog över rodret gick jag upp på däck för att hala ner spinnakerfallet. Det började blåsa på, och seglet snodde sig runt förstaget. Det virade sig, vred och vände. Snart gick det inte att dra i för att få ned. Rakt föröver närmade sig en klippa, så det började bli viktigt att få ned seglet snabbt och svänga upp mot sundet. Jag slet och ryckte utan att seglet rörde sig. Till sist vann jag slaget mot spinnakern, som gav sig och lät sig halas ner genom luckan i fören.
Vi kom till Husarö på eftermiddagen. På södra sidan(vid det röda krysset) finns en lång flytbrygga i betong som används som gästhamn. Vid bryggan låg två andra båtar redan förtöjda, en Maxi (som trots namnet inte är en så stor båt) och en större båt med Storbrittaniens flagga stolt svajande i aktern. Vi lade till och lagade lunch.
Husarö är navet i Elins familjs kollektiva minne. Runt ön kretsar de viktigaste minnena som knyter samman familjen till lägerplatsen vid den syvästra udden. Att resa till Husarös lägerplats är ett slags Hadj som varje Gustavian måste göra. Jag fick följa med på vallfärden som innefattade några viktiga riter. Det är dock av betydelse att ställa sig kritisk till sanningshalten i historierna. De har traderats muntligt mellan generationer utan att nedtäcknas.
Jag blev ledd längs en stig som kantades av solvarm barrskog och blåbärsris. Riset var, enligt Elin, inspirationskällan till Elsa Beskows Putte i Blåbärsskogen. Skogsstigen mynnade ut i en träport som markerade inträdet till den gustavianska familjens heliga marker. På en kulle stod lägerledarnas stuga där pappan påstods ha snickrat en trall. Den skulle självfallet inspekteras: trallen stod där. Sedan blev jag ledd in på lägerområdet där det fanns diskställ, dass, matförråd, tältplatser, lägerbålsberg, och allt mellan himmel och jord som kunde vara till användning. Nedan följer fotografisk dokumentation numrerat från 1 till 4:
Bild 1. Kiosken Villgott's, även känd som Gringott's under lägeråret med Harry Potter-tema.
Bild 2. Tält på torkning i matsalen. Att tälten var nyinköpta kommenterades något bittert. Träbänkarna under tälten välter väldigt lätt enligt sägnen.
Bild 3. Utomhuskyrkan och de tre karakteristiska flaggstängerna. Att kyrkan är på fel plats behöver knappast kommenteras. En gång i tiden var visst både flaggstänger och kors gjorda av trä.
Bild 4. Det mytomspunna Badberget. Brandbåten lade till där den gången då det var skogsbrand.
Uppmärksamma läsare undrar nu kanske var bilderna på lägerbålsberget är. Jag tog inga bilder av två anledningar. För det första är det viktigt att förstå att platsen har varierat lite under åren, men numer befinner den sig relativt permanent inne i skogen. Dessutom är den utan tvekan den heligaste platsen för vallfärden och jag var tvungen att respektera avbildningsförbudet.
Platsen är förbunden med en rit som är så betydelsefull att man inte kan slippa undan. När man kommer in på platsen, får man sätta sig ned i en av raderna av trästockar som vätter ut mot det stora altaret; själva lägerbålet - den stora eldsstaden. Efter det leds man i gemensam ramsa och sång för att locka fram lägerbålshumöret, sången "På läger" finns tidigt med på agendan, följt av "Temperaturen" och "August och Lotta". Man ska göra hurtiga rörelser, ställa sig upp och sitta ned, och känna hur man har gjort så genom generationerna.
Efter att ha gjort vallfärden till Husarös lägerplats och utfört dess ritualer, går vi tillbaka till båten. Jag slås av en tanke. Kanske hade hela den här seglingen ytterst detta syfte; att vallfärda hit och utföra de specifika invigningsritualerna för att till sist bli accepterad av flocken.
Sedan fick man chilla i kvällssolen med mobil eller bok. Man fick till och med äta lite chips och blanda sig en GT!
Mot kvällen blev det väldigt myggigt. Elin smörjde in sina ben i djungelolja och jag svingade med tidningar och tejpade upp myggnät som vapen. Här är en bild från krigsföringen:
Det blev lite lugnare efter vi täppte till luckan. Men när Elin skulle krypa till kojs, kändes det extra klibbigt med de djungeloljsinsmorda benen mot täcket. Hon blev tvungen att ta ett nattbad för att skölja av sig. Jag hängde på och öppnade luckan igen. Där ute hade vintergatan brett ut sig. Galaxen låg uppfläkt över hela synfältet och stjärnorna speglades i vattnet. Stjärnhimlen kändes overkligt nära. Vi fällde ut badstegen och steg ned. Jag kan tycka att det är lite läskigt att bada när man verkligen inte ser botten. Det svarta vattnet var förvånande varmt. Inne i kajutan fortsatte resten av natten i ett lågintensivt krig mot myggen.
