Våta vändor på varvet

Publicerad 2020-06-02 21:21:00 i Allmänt,

Många långa timmar spenderades på varvet för att göra i ordning Bojan för det stora havet. Det putsades och slipades, målades och limmades. Kommer ni ihåg den nya listen som skulle fast vid kajutaluckan? Med största precision sattes den äntligen på plats, tillsammans med innertaket som skruvats ner inför vintern.

Ser ni vad det blänker!?

Ibland föll regnet och ibland sken solen. Innan kajutaluckslisten var på plats fick vi alltid börja vistelerna på varvet med att tömma kölsvinet och diverse andra skrymslen på vatten, men nu håller Bojan tätt!

En ny planka sågades till, lackades och sattes fast för att stabilisera upp durken och hålla stegen på plats.

För några helger sedan blev det dags för sjösättning. För att ta del av den processen rekomenderar jag att ni bläddra tillbaka några inlägg på bloggen och läser "Hierarkier på varvet", baklänges.

Som ni kan se på bilderna i "Hierarkier på varvet" har masten monterats ned och för att kunna segla var vi självklart tvugna att sätta tillbaka den. Påmastningen är egentligen inga konstigheter, men det är ändå ett något kritiskt och nervöst moment. Här ser vi två glada påmastare påväg från Uppsala centralstation, för att några tågstationer bort möta upp två andra (bilburna!) påmastare. I stunden för fotografering var de två glada lyckligt ovetande om att de halvvägs till Knivsta skulle inse att båtnyckeln hängde kvar hemma i lägenheten. De blev helt enkelt tvugna att kliva av och ta tåget tillbaka till Uppsala (försenat pga signalfel), cykla upp för backen och hem tilllägenheten för att sedan återigen påbörja den långa färden till varvet. De där på bilden är kapten och andrekapten. Aldrig någonsin kommer de glömma nyckeln igen. Hoppas jag.

Under tiden hann påmastningsförstärkningen, mamma och pappa, både ta en och två påtår på frukostkaffet. Men till sist så var både vi och masten på plats! Kapten, som ville säkra upp mastkranens krok lite extra, fick visa upp sina otroliga färdigheter i virkning med tamp och båtshake fem meter upp i luften. Imponerande, om än tidskrävande. Stagen spändes och masten stog stadigt. Efter en vår av längtan, blod, svett och (frustrations-)tårar var Bojan redo!

Vi trodde i alla fall att hon var redo, tills vi såg en liten grej sitta snett i masten. (Nu sinar mitt ännu inte fullt utvecklade båtvokabulär). Precis i rätt tid hörde Manfred av sig och frågade hur det gick för oss. Det visade sig att han också var på varvet, så vi tog tillfället i akt och skickade upp honom i mastkranen för att fixa den där gejen.

Sedan skingrade sig molnen, och resten av kvällen såg ut så här: