Bojan

Så länge skutan kan gå!

Hierarkier på varvet

Publicerad 2019-10-26 22:43:00 i Torrsim,

I skrivande stund befinner sig kapten på båtklubben där han brer smörgåsar och kokar korv tillsammans med tanterna i kafeterian. Jag, andrekapten/bloggassistenen/den lyckligt lottade som fått kapten på kroken (nej, nej inte Kapten Krok!), har fått ta över rodret för en stund vilket, med tanke på stiltjen som råder här på bloggen, verkar nödvändigt om denna skuta ska styras vidare utan att gå på grund. Nog med båtmetaforer.

Efter ett par helgturer fram och tillbaka över Trälhavet med gästande gastar drog sig seglarsäsongen vemodigt mot sitt slut. Bojan mastades av (hon ser så  liten ut utan den!) och några dagar senare, närmare bestämt förra helgen, var det dags för torrsättning. Hon skulle alltså upp ur vattnet och tas till sin plats där hon ska stå i vinter.

När vi kom till båtklubben gick vi direkt till bryggan och ombord på Bojan. Där möttes vi av en oväntad överraskning. I vanliga fall brukar vi spänna upp kappellet över bommen när vi inte ska vara där på ett tag. Kappellet blir som en tältduk, och kommer det regn, så rinner det snyggt av på sidorna om båten. Nu hade ju masten lyfts av några dagar tidagre och det fanns ingen bom att lägga kappellet över. Det hade istället lagts slätt över luckan som leder ner i båten. Under förra veckoslutet regnade det ganska rejält, och det hade bildats en liten sjö på kapellet. Och sjön hade varit större, om det inte var så att den också runnit ner i båten. Vi fick börja förmiddagen med ösa ur kölsvinet och torka upp.

 För mig som för några år sedan inte ens varit ombord på en segelbåt var det där med att få upp båten på land lite utav ett mysterium. En liten motorbåt kunde jag förstå, men Bojan har ju en lång köl!?  

Som tur är, är båtklubben full av gubbar (och tanter, men majoriteten av dem brer mackor och kokar kaffe) som har tagit upp båtar ur vattnet förut.  De kan det där med vaggor, kranar och andra stora maskiner som är bra att ha när båtar ska upp på land. Gubbarna (och de enstaka tanterna) bar bygghjälmar i olika färger som symboliserade något slags hierarkiskt system: blåhjälmarna stod nere vid bryggan och ledde in båtarna i en ramp där det kördes ned stora vagnar, grönhjälmarna var på upplärning, gulhjälmarna styrde de stora vagnarna som hämtade upp båtarna ur vattnet. Kommunikationen mellan gul- och grönhjälmarna kan beskrivas som assymetrisk. Gul kan fritt tilltala grön men grön kan bara tilltala andra gröna. De vet att grönhjälmar blir tilltalada, inte vice versa. Lägst ned i hierarkin var vi hjälmlösa, så vi gjorde rätt i att följa de order som gavs. Det fanns även några få med röda hjälmar. Var man på god fot med dem var det möjligt att gå före i kölistan över vilken båt som var näst på tur för upptagning. Kölistan var visserligen ingenting som egentligen verkade följas; hade båtarna haft armbågar hade det varit det viktigaste för att ta sig framåt i kön.

 

Jag och kapten använde våra armbågar på land istället, och till sist blev det Bojans tur att tas upp. Det hela flöt på riktigt bra, kapten var visst lite nervös sa han i efterhand, men nu hon låg där fint i en stor hjuldriven vagn på land. Medan en av gulhjälmarna styrde gick vi före och visade vägen till vår båtplats. Men att få in Bojan där var lättare sagt än gjort. Ni vet när man ska parkera bilen och båda bilarna på sidorna har parkerat så att de liksom står precis på det vita strecket, eller till och med inne på din parkeringsruta? Det var precis vad vi möttes av. Gulhjälmen sa bestämt att antingen hittar vi en ny plats nu där vi kan ställa ner båten tillfälligt, eller så var det bara att sjösätta igen. Det kändes motvilligt att återigen behöva sätta ner Bojan i vattnet, men vi hade tur. Snabbt hittade vi en för tillfället tom båtplats inte långt från vår egen. Vi sprang iväg för att hämta våra extra stöttor, vilka Bojan sedan vingligt sänktes ner på och den stora vagnen kunde åka iväg för att plocka upp nästa båt på tur. Den temporära lösningen kändes inte helt stabil, att en båt ska hållas stående av fyra järnstöttor känns klent tycker jag, men enligt fysikens alla regler så funkar det!

Trots god bris stod Bojan stadigt kvar även när vi kom tillbaka till henne efter att ha fyllt på med energi inne hos smörgåstanterna. Med högtryckstvätt gjorde vi rent skrov och köl och vi spanade efter märken från sommarens grundstötningar som till synes inte verkade ha varit så farliga.

 

Mitt i putsandet dök det upp en gulhjälm som vi kände igen - kaptens pappa! Han ville göra ett nytt försök att få Bojan på sin plats och till vår lättnad så gick det imponerande nog till sist! 

 

Hur trångt? Jämför med båten till vänster som har hur mycket plats som helst...

Bojan stod stadigt på land, och vi klätttrade upp och ombord. För att slippa samma blöta överraskning som tidigare på förmiddagen improviserade vi fram en konstruktion av en upp och nedvänd hink som vi la kapellet över, och eventuellt regnvatten skulle rinna av istället för in. Man skulle kunna tänka sig att det skulle kännas sorgset att lämna båten för vinterförvaring, det är liksom det absoluta slutet på segelsäsongen (den allra första med egen båt!). Visst känns det långt till våren, men samtidigt är både jag och kapten överens om att det är lite härligt att vänta och längta till att åter få se Bojan ta vind i seglen och bryta vågorna.

 

 

 

Om

Min profilbild

ALBIN EXPRESS Båtnummer: 322 Längd: 7,77 m Bredd: 2,49 m Djupgående: 1,45 Storsegel + fock: 32,0 kvm LYS: 1,11 Tillverkningsår: 1980

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela